19 decemb. 1699 lyder, det dess domar och uthslag skall hafwa den heder och winna laga kraft, sedan fatalierne sig öfwer de samma at beswära äro förlupne, så bör den och dömma conformt med en laga process. I afseende på det, som således anfördt är, är ingen orsak at sättia fatalier för querela nullitatis uti det, som rörer substantialia processus, utan dessa fatalia restringeras allenast till det, som rörer accidentalia processus, då de medelst appellation ej kunna föllja hufwudsaken.
§ 22. Här sättes fatalia a tempore scientiæ, då querela nullitatis skall anföras, hwaremot det samma påminnes, som wid föregående § är anfördt. Uthi Kongl. Maij:ts resol. på Adelens beswär 1664 § 20 står således infördt: »Såsom Gudz och wärdzlig lag förbiuda, at ingen ohörd och ostämbder må fällas; altså är och Kongl. Maij:tz nådige intention, at den domare sådant giör, för högst straffbar hållas skall.» Där detta icke skall blifwa stående, så i anseende till det föregående som det fölljande, är ingen part härmed hulpen, at domaren straffas, där hans olaglige domb lijka fult blir stående, blått för det parten icke innom natt och åhr klagat, hwilken tijd ofta kan försummas af enfaldige parter, som tryggia sig wid naturligit förstånd, och mera tijd behöfwa till sin näring och hantering, än at de kunna anwända till at läsa i lagboken och giöra sig underkunnoge om fatalier.
§ 24. Har parten, som wädiat, kundgiort wederparten om sitt wad till Hoffrätten och will sedan sitt wad deserera, då må han så tijdigt sin wederpart därom kundgiöra, at han ej behöfwer förfoga sig dijt. Har han ej notificerat wederparten om appellation, så behöfwer han eij heller kundgiöra honom, at han sin saak icke fullföllja will.
[25 Cap.]. Wid detta capitel lärer och wara nödigt detta at införa, huru förhållas må, då någor finner sig graverad af en rådstugurätts domb, därifrån appellation ej tillåtes, förmedelst det, at den är utaf förundt privilegio restringerat till högre summa än ordinarie appellationssumma. Ett slijkt privilegium har förnämligast sitt afseende därpå at hindra trätogiruge menniskior ifrån onödige widlyftigheeter, och må fördenskull stadna parterne emellan wid det, som dömt är. Men på det domaren ej må missbruka ett sådant privilegium och wårdzlöst hantera den saak, som medelst appellation ej kan ifrån
