Uti denne 1 och 4:de §§ tagas de orden ut: »som personen är til».
8 Cap. 4 §.
Härwid är påmint, att sådane bref ej borde äga witzord, och är remitterat til Lagcommission att på sitt ställe införas. Äfwen är påmint, att straff borde utsättas för den, som nekar sin egen handskrifft, och rappar til sig sin egen obligation.
Men att införa å något ställe i gemen ett bref, som interciperas, icke skola äga witzord, håller Lagcommission betänkligt, särdeles i crimine perduellionis, och jemwäl i många andra mål, utan lärer alt sådant af omständigheterne och målets beskaffenhet kunna pröfwas. Att tillägga i straffet i gemen, att then sig förser, skal ock wara ärelös, synes ock betänkeligit, utan bör domaren pröfwa nesan och skadan, then brefägaren wederfaren är, och då först berörde straf åläggas, när then är så beskaffad, att thet med skiäl thertil lämpas kan och kunde altså slutet i § så inrättas: böte tiugu daler, eller mera, och ware thertil ärelös, om bråttet thet förtienar. Om then, som nekar sin hand, är lika beskaffenhet, och är therom infört i Handelsbalken cap. 11 § 1. Rappar någon til sig sin obligation, så är det ett råhn, hwarom på sitt ställe är infördt och effter omständigheterne kommer att anses.
13 Cap. 1 §.
Såsom riksens ständer funnit nödigt, att införas måtte, det den, som giordt af med sig sielf, får läggas afsides, utan att den, som honom handterar, skal therföre nesligen anses, så blir § så inrättad: Dräper eller förgiör någor sig sielf, tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwidt uptagas och afsides läggas: pröfwar domaren sedan, att han med wilia sig förgiordt, tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras och i jord gräfwas. Fins det i hufwudswaghet etc.
13 Cap.
Effter riksens ständers godtfinnande blefwo straxt 2:ne §§ i detta capitel tillagde, som blifwa den 4:de och 5:te.
4 §. Nu kan så hända, att then sig sielf förgöra will, ej får död theraf, plichte med fängelse wid watn och bröd, spö eller risslitande, effter omständigheterna.
