trulldom, så at den får död af, skall mista lifwet; Hr Abrahamson håller det billigt, at den, som skadar annan till lif eller egendom, bör straffas, alt som skadan är större eller mindre; men at här säijes, det för all skada, som med trulldom giöres, skademannen bör med lifsstraff beläggias, skall fordra ett närmare öfwerläggiande, och som det är trulldom, då någor medelst diefwulens hielp giör det, som öfwergår' menniskioförmåga, så frågas, hwad för bewis kunna förebringas, at något skiedt medelst diefwulens tillhielp. Den angifnes egen bekennelse skall ey wara tillräckelig, ty då det som giordt är ey kan af wissa principier deduceras, at det med diefwulens tillhielp är giordt, så skall af den angifnes bekännelse intet slut kunna giöras därpå at döma honom till döden. Inga indicia skola heller kunna förebringas, som icke äre fanatica, och så mycket mindre för sannolika at hållas, som naturens wärkan är mera förborgad än bekant. Uthaf den Helige Skrift skall ey heller wid förefallande casus något wara at argumentera, ty då något måhl förekommer wid en domstohl, är ey qvæstion om de måhl, som i Skriften stå, uthan om det mål, som rätten föredrages. Fördenskull menar Hr Abrahamson, at säkrast lärer wara at afstraffa den, som illa giör, alt efter som han skada giordt, och ey utgiuta blod, för det at sådant kallas trulldom, som aldrig kan bewisas, ey heller antagas, med mindre någon är af præjudicierintagen.
Lagcommissions ledamöter utlåto sig, at de hålla före, at den, som brukar trulldom, förtienar det utsatte straffet.
Ständerne gillade detta capitlet.
3 Cap. Missgierningsbalken.
1 §. Hr Abrahamsons påminnelse uplästes, hwari han påminnet, at böter sättes på den, som brister ut i eeder och swordom, men ingen åtskillnad giöres, som i 1687 åhrs Stadga finnes, om sådant skier af wanart, bitterhet och ondsko, och om däraf kommer owäsende och oliud eller ey, thär likwäl Gud i sin lag för Israeliterne Levit. 5: 4 säijer sielf, at en menniskia wäl händer at swärja, och fördenskull i afseende på menniskioswaghet sätter därpå en lindring försoning; ty alt straff bör cum recordatione imbecillitatis humanæ sättias, och lärer ey mindre nödigt wara wid denne förbrytelse det i acht at taga.
Ständerne biföllo § sådan som den af Lagcommission är
