7 Cap.
Hr Didron beropade sig därpå, at i hela werlden mista falska myntare lifwet.
Wid 1 och 4 §§ uplästes Bondeståndets Extractum protocolli, at straffet och plichten bör icke som personen är till, uthan allenast efter brottets beskaffenhet lindras eller förökas.
Härtill swarades, at meningen woro ey, at den ena skall få större och den andra mindre straff, uthan hwar och en skall straffas efter brottet, fast än den ena med gatulop och den andra med fängelse, alt som omständigheterne medgifwa.
Riksens Ständer gillade hela capitlet, sedan i 1 § blifwit tillagt, at then, som slår eller giuter falskt mynt, skall wara ährelös uthom thet i § utsatte straffet.
Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer åth.
Den 12 Maij.
Församblades Stånden på riddarhuset; och sedan Deras Exc:r Riksens Råd sig infunnit, företogs
8 Cap. Missgiärningsbalken.
1 § wid slutet: »stånde tå tiufsrätt»; skall heta: »stånde ock etc»
4 §. Efter Gref Gyllenborgs påminnelse skall wid slutet tilläggias: »och ware ärelös».
Andre påstodo, at tilläggias skulle: »äge sådant bref aldrig witzord».
Och i anledning theraf fans godt, det Lagcommission tager det i öfwerwägande, at det på sitt behörige rum i lagen må införas.
Äfwen påmintes och, at straff borde utsättas för den, som nekar sin egen handskrift, så och rappar till sig sin obligation.
Hwilket remitterades till Lagcommission at tillse, huruwida detta kan uti lagen inflyta.
9 Cap.
1 §. Uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, så lydande: Twegifte å dess sida, som gift är, belägges med lifzstraff; så har det och härtils blifwit ansedt; men som lifsstraff häruthinnan ey står at härleda af annat än af påviske principier, som hålla ächtenskapet för ett sacrament, hwilket, såsom emot Gudz ord stridande, är af de
