Vad angår straffen, inträdde i några fall för redan uppställda kvalifikatioiner ytterligare skärpning; t. ex. vid inbrott, genom K. B. 1/4 1773; vid brevstöld, genom K. B. 23/4 1752; om tillgrepp av kreatur å bete (vilket blev urbota genom K. F. 3/8 1748) jfr. ov. Under Gustav III upphävdes genom K. F. 20/1 1779 m. fl. stadganden dödsstraffet vid de flesta fall av tjuvnad. Längst kvarstod dödsstraffet (redan för första resan och utan avseende på det tillgripnas kvantum) vid brevstöld (till K. F. 21/3 1835) och vid stöld enligt M. B. 42: 2 udner vådeld, vattunöd etc. (till K. F. 4/5 1855).
Beträffande rån synes i praxis vid förmildrande omständigheter icke sällan "högsta kroppsplikt" hava använts i stället för dödsstraff. Skillnaden mellan rån och röveri torde metadels hava hänförts till motsatsen mellan hastigt och berått mod. En ny rånskvalifikation, nämligen postrån, stadgades genom K. F. 5/3 1755. – Genom K. F. 29/10 1798 hänfördes till rån ett särskilt fall av tvång till viss handling (fartygsbefälhavare, som tvingar lots eller dess medhjälpare med sig utrikes).
Det allmänna tjuvnadsrekvisitet sammanfattades av lagförslagen
i en formlig definition: "tager man olofligen i besittning [L. B.
"tillgriper man olofligen"] lös egendom, den man vet höra annan till, i
uppsåt att den sig [L. B. "eller annan"] tillegna". Det närmare
utförandet härav överensstämmer i huvuddragen med det nyss
skildrade resultatet av rättsutvecklingen på basis av 1734 års
Lag; några mindre avvikelser förekomma emellertid. Beträffande
gränsen mot åverkan överflyttades planterade prydnadsträd etc. i
varje fall otvetydigt genom L. B. 23: 4 m. 1 från åverkan till
tjuvnad; varemot ollon och nötter, som enligt rådande
lagtolkning fördes till tjuvnadsobjekterna, av förslagen flyttades över
till åverkan, såvitt de förekomma i "skog eller mark" (L. K. 27: 3;
L. B. ib.). Gränsen mot förskingring rubbades såtillvida, som det
troligen var förslgens mening, att depositum clausum och d.
