Föreställningar om älfvorna.
af
Ant. Flentzberg.
Då jag går att meddela några af folkets föreställningar om älfvorna, vill jag bemöda mig om att återgifva dem med gemene mans egen tankegång samt, där jag funnit själfva uttryckssättet karaktäristiskt, jämväl med bevarande af detta. Utom att skildringen härigenom får ett drag af omedelbarhet, nås härmed ofta ett ännu viktigare reellt syftemål, i ty att ett uttryck, en ordvändning kan innehålla fingervisning till lösningen af ett eljest dunkelt spörsmål. Med tanke härpå torde läsaren tillgifva upptecknaren, i fall han vid något tillfälle begagnat ett vulgärt uttryck.[1]
En f. d. soldat vid Södermanlands regemente har berättat för mig följande från Fogdö socken i Åkers härad.
Då han ännu var ogift och bodde på sitt soldattorp, hade han varit borta en afton och kommit hem först på natten. Det var fullmåne. I det klara månljuset blef han varse på en backe vid sin stuga, huru små underliga varelser, lika »dockor», så där en och en half fot höga, »höllo i ring och dansade». Dansen gick »så fort, så fort». Soldaten stannade och såg därpå. Men så »kunde han icke annat än skratta» åt de små sällsamma varelserna — och i samma ögonblick voro de försvunna! Om de »blåste bort» eller »sjönko i jorden», kunde han icke säga.
- ↑ Dessa uppteckningar äro hufvudsakligen från Åkers och Selebo härader i norra Södermanland.
