Därefter hällde man ut öfver kvarnen det, som för öfrigt offras, »de nio sorterna». — Sedan man så offrat, spottade man utmed stenen en gång och gick hem. — »En del säger, att man därefter måste tiga, men det gör ej något.»
Äfven följande berättelse synes mig böra ställas i samband med tron på älfvorna.
Innan barn blifvit döpta, kunna de lätt »råka för något»; någonting kan lätt »komma åt dem». Detta yttrar sig så, att det lilla barnet ej får nattro, utan skriker och ser sig förskräckt omkring.
Men detta kan hjälpas på följande sätt. — Man plockar »älfskålar», hvilka torkas, så att de blifva brännbara. Vidare tager man »nio solfvor»,[1] hvilka så trädas i och om hvarandra, att de bilda en sammanhängande kedja af 3 × 3 × 3 = 27 länkar. Genom denna stora ring låter man barnet krypa tre gånger. Älfskålarna och solf-kedjan läggas å en järnplåt och påtändas, men få icke låga, utan endast kola och röka. Nu passar man på och håller det i bara linnet afklädda barnet öfver röken, men lyfter på linnet, så att röken kommer åt själfva kroppen. Denna rökning skall verkställas en torsdagskväll »sedan dörren stängts». Askan skall följande morgon »i solgången» läggas alldeles under en större sten att multna. Vid nedläggningen säger man: »Tag det här och lek med och låt bli N. N.» (här nämner man endast barnets förnamn).
Den förut omtalade gumman i Selaö fattigstuga berättade en annan ganska liffull tilldragelse berörande folktron om älfvorna.
Tjänarne borde hvarje kväll sopa golfvet och bära in friskt, rent vatten; försummade de detta, fingo de ej ro. Denna sanning ådagalägges af följande.
Det var på den tiden, då tjänarne lågo i köket tillsammans med husbondfolket. Drängen vaknade under natten och såg, huru en hel del små älfvor kommo upp ur ett hål i golfvet. En af dem såg ut, som om hon skulle föda; de andra passade upp henne. De syntes behöfva vatten, men sådant fanns icke. Då steg drängen upp och gick till brunnen efter vatten. Däri badade älfvorna den under tiden nyfödda.
- ↑ »Solfvor» höra till väfstolens attiralj. En solfva utgöres af en på tre ställen så sammanbunden garnända, att den bildar tre sammanhängande ringar.
