Han ville först gå in i sin stuga, men då han fick se, att ljus
lyste hos grannen, som bebodde en lägenhet invid soldattorpet, gick
han in dit och berättade hvad han sett, samt huru synen försvunnit.
Hustrun därinne (Olander) sade blott: »Det var inte bra gjordt. Det
var älfvorna. Nu skall du se, att du blir nog sjuk.» — Soldaten gick
in till sitt och — blef sjuk, »sjuk i hela kroppen».
Han var dock icke värre däran, än att han följande dag kunde gå in till grannens. Hustrun där, som hade bott på stället flera år och väl kände till allt där, sade då: »Ja, det var dumt det där. Jag har flera gånger tänkt att tala om för dig om älfvorna, som hålla till i backen vid torpet, men det har aldrig blifvit af. — De äro inte alls farliga, bara de få vara i fred. Man skall endast akta sig för att orena eller hälla ut någonting på platsen, hvarest de dansa. Isynnerhet bör man akta sig för att låta sitt vatten där, för annars får man bestämdt ondt i hela kroppen. - Hvad som man alltid har att iakttaga, ifall man får ’se något’, är att icke säga något därom förrän följande dag».
Emellertid tröstade hon honom med, att hon nog skulle hjälpa honom att bli af med det onda. Han skulle tre gånger låta eld gå mellan kläderna och kroppen, hvarvid han skulle spotta tre slag för hvarje gång samt för resten vara alldeles tyst.
När kvällen kom, gjorde karlen upp eld, stängde dörren och tog sedan eldkol ur spisen, släppte det tre gånger mellan skjortan och kroppen, spottande tre slag för hvarje gång, såsom gumman hade sagt, samt gick tyst och lade sig. — Han blef också bättre däraf.
När soldaten sedan gifte sig, lämnade Olanderskan angående älfvorna samma råd åt hans hustru. Men när den unga hustrun fick barn, blef det mer att iakttaga. Småbarnens badvatten liksom vattnet, hvari man tvättat deras lindekläder, skulle man först och främst noga akta sig för att hälla ut, innan man kastat »eld» (eldkol) i det. På plats, där älfvorna dansa, borde man naturligtvis aldrig hälla det. Vidare borde man alltid hälla dylikt vatten på samma plats samt städse, innan man gjorde det, tre gånger spotta på marken, så att, »ifall något var där, det kunde gifva sig undan». Slut-
