Sida:Föreställningar om älfvorna – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/6

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12
ANT. FLENTZBERG

Ett annat botemedel äro »älfskålar» (Alchemilla vulgaris), hvilka kokas i vatten, hvarmed utslaget tvättas.

Älfvorna kunna dock någon gång, äfven om man icke veterligen ofredat dem, göra illa. En hustru i Kärnbo socken hade ett svagt och tynande barn. Hon fick besök af en grannkvinna. Denna såg genast, hvilken anledningen var till barnets sjukdom: på tå- och fingerspetsarna syntes, att älfvorna »sugit det», diat det. Där syntes nämligen liksom sina utväxter, ej olika spenarna på en katta, fastän mindre.

Men det kunde nog botas. — Först tände hon eld på krut under sängen, hvari barnet låg. Men älfvorna drefvos icke därmed bort. — Då försöktes ett annat medel: stöpning. Denna gick så till. Den kloka kvinnan tog en skål med vatten i ena handen, stöpslefven med det smälta blyet i den andra, höll dem först öfver barnets hufvud och hällde af slefvens innehåll i vattnet, sägande: »i skog», hvarefter hon granskade stöpningen och tog upp blyet ur vattnet. Därefter stöpte hon på samma sätt öfver magen, sägande: »på äng», samt slutligen öfver fötterna, sägande: »i vatten». Kvinnan förklarade, att, emedan det fräste mest, då stöpningen skedde öfver magen, måste det onda vara där. Då man därefter granskade produkterna af de tre stöpningarna och jämförde dem med hvarandra för att se, om någon af dem liknade sig till något, så syntes ju också, att den, som erhållits vid stöpningen öfver magen, liknade en vagn med en däri åkande varelse. Alltså var det alldeles visst, att det onda bestod i magen. — Sedan kvinnan gjort sig underrättad om, hvarest barnets dop vatten hällts ut, lade hon det karaktäristiska smältstycket i stöpvattnet, gick ut till den angifna platsen och slog ut skålens hela innehåll, bjudande: »Res ni dit, där ni ha kommit ifrån, och låt lille Karl vara i fred!» — Skulle icke detta hjälpa, gaf hon anvisning på ett tredje medel: man skulle lägga svafvel vid hvarje husets tröskel, tända på det och bjuda dem resa sin väg.

Så skedde år 1905.

Det är icke så ovanligt, att älfvorna »dissa» (dia) ett litet barns fingrar och tår. Ett par gummor å Selaön botade detta på följande sätt.