gor, färjor, brunnar eller wattenledningar; lyktor eller andra inrättningar till upplysande af gator, wägar eller andra allmänna platser; brandsläckningsredskap; allmänna wägar, gator eller farleder; eller stängsel eller märken, som till afwärjande af fara eller warning derföre wid wägar, gator, farleder eller andra ställen satte äro; straffes med fängelse eller straffarbete i femte grad.
16 §. Wållar man skada, som i 13 §. sägs; straffes med böter. Är man wållande till öfwerswämning, som i 14 §. nämnd är; dömes till fängelse eller böter. För wållande till skada, som i 15 §. sägs, ware straffet böter till femtio Riksdaler.
17 §. Sprider någon uppsåtligen ut kreaturssjuka, som smittosam och farlig är; ware förfallen till straffarbete i tredje eller fjerde grad.
18 §. Nu bryter någon wetterligen mot de föreskrifter, som gifne äro till kreaturssjukas förekommande eller hämmande: är faran af gerningen stor och uppenbar; dömes, om sjuka deraf kommer, till straffarbete i femte grad, och i annat fall, till fängelse: är faran mindre, straffes, om sjuka ändå orsakad warder, med fängelse, och i annat fall, med böter.
19 §. Förgiftar någon, i uppsåt att annans kreatur skada, foder eller hwad annat som helst, så att allmän fara deraf kommer; warde fälld till straffarbete i fjerde grad.
20 §. Har någon, genom oförsigtighet eller af wåda, orsakat förgiftning som i 19 §. sägs, och söker ej, ändå att han det warse blifwit, att faran deraf, så widt ske kan, genast afwärja, straffes med böter.
21 §. Förstörer eller skada man, i andra fall, än nu sagde äro, af arghet eller öfwerdåd, annans egendom, fast eller lös, ehwad et wara må; straffes med böter eller fängelse. Har af gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof skada å egendom; då må till straffarbete i femte grad dömas.
22 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 5, 8, 9, 10, 17 eller 19 §., skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig.
22 Kap.
Om snatteri och stöld.
1 §.
Tillgriper man olofligen lös egendom, den man wet höra annan till, i uppsåt att den sig tillegna, och går ej tillgreppet öfwer fem Riksdalers wärde; det kallas
