| N:o 7 | 26 | Onsdagen den 22 Februari. |
- och underhåll af kyrka m. m., prestgård samt tingshus och häradsfängelse;
- n:o 18, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen;
- n:o 19, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880, dels ock en i anledning af nämnda proposition väckt motion; och
- n:o 20, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till bestämmelser rörande biträde af tolk åt domstol eller allmän åklagare.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottet den 18 och 21 innevarande februari bordlagda betänkande n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående införande af frilager och frihamnsanläggningar, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemstält.
Ifrågasatta straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 och 21 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion
om straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å
annans mark.
Herr Leman: Såsom af betänkandet synes, har jag reserverat mig mot vissa delar af motiveringen, och jag anhåller att i korthet få redogöra för skälen dertill.
Utskottet uttalar till en början, »att det i gällande svensk lag icke är belagdt med straff att å annans skog eller mark taga vilda bär». Det torde, enligt min tanke, vara alldeles otvetydigt att så är, ty lagstiftaren uppräknar i 24 kap. 3 § strafflagen så noga allting, hvars olofliga tagande är belagdt med straff, såsom t. ex. gräs, ollon, nötter m. m., men då han icke upptager skogsbär och markens blommor, synes det vara klart, att ett olofligt tagande af dessa icke är belagdt med straff. Så långt är jag alltså ense med utskottet.
Men sedan yttrar utskottet: »Den enda påföljd, som af ett sådant tillegnande kan uppkomma, är enligt utskottets förmenande skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordegaren, men en dylik skadeersättningsskyldighet torde ej inträda i andra fall, än då jordegaren, genom utfärdande af förbud mot bärplockning å hans mark, upphäft den presumtion om samtycke dertill, som eljest enligt vår svenska rättsuppfattning torde få anses föreligga».
I denna del är jag deremot icke ense med utskottet. Jag har nemligen den åsigt, att lagstiftaren har lemnat vilda bär och
