Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
MAJREGN.
NU sunnanmolnet blida skuren sänder
att uppå vinterskadan råda bot.
Och grenen sträcker strax små gröna händer
att himlens goda gåfva taga mot.
Och gräset smyckar gladt sin käcka klinga
med pärlan, fälld i vårens segerfröjd.
Där låder intet blod och tårar inga
vid denna sabel, emot vintern höjd.
Och ängens lilja, lundens skära sippa
vid vårskyns tår får blyga lågan tänd;
och tålamod får mossan på sin klippa,
att tyngsta fot dock ej för tung blir känd.
