Där i rusig dans omkring den gyllne kalf
glömde snart du leken under gröna hvalf,
glömde muntra hopp
öfver bäckens lopp
och din äntring upp till furans topp.
Till det paradis, som du i världen sökte,
följde gamle ormen, fast han nu bytt skinn.
Nu omkring dig själf han sina slingor krökte
och i heta stunder göt sitt etter in.
Kunskapsträdet där bar präntbemängda blad,
men dess frukt ej än gjort anden innerst glad,
gaf blott flyktig lust,
som af drufvomust,
gyckelbild af sanningslandets kust …
Under gröna hvalfven intet bländverk fångar.
Bladen susa där din trygga barnatro.
Menlöst kring din själ hvar liten blomdoft ångar.
Fågelns enkla visa skänker där dig ro.
Där på mossig tufva är ditt örnagått,
som vår mor i längtan ofta gråtit vått.
Hvilan utan svek,
från din barndomslek,
njut och känn vår moders västansmek!
Sida:Fallande blad.djvu/18
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
