Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
vid en ljusning in i almkupolen
och fått eld i röst,
när ur flammig öst
steg som Phœnixfågel morgonsolen.
Här han tjusad såg
gräsets gröna våg
med sitt blomsterskum på böljeranden,
åkerns gyllne ö,
och hur sven och mö
gjorde strandhugg där i skördeanden.
Och när äng stod tom,
kvällen bjöd sin blom
och med vallmo söfde sångarns smärta …
— Nu är himmeln grå,
fälten öde stå:
intet mera värmer hämplings hjärta.
Men ännu en gång
höres han till sång
stämma själen i den kära lunden.
Dock, det blef blott skri.
