Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
KVARNSTENEN.
SOMT på hälleberget föll;
men det föll förgäfves.
Klippan ej sitt korn behöll.
Och blott suckan häfves
år från år ur bergets barm.
Vind bjöd svalka, sol brann varm,
molnet gaf sitt flöde:
klippan jämt stod öde …
Vida tegar rundt omkring
buro rika skördar.
Hälleberget ingenting
odlarn återbördar.
Men hvar gång han skäppan tog
och sitt korn mot klippan slog,
