Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
MÅNSÅNG.
FÖR solen ej mer jag mig böjer,
fastän jag är härjad och arm.
Hur stolt än dess allmakt sig röjer,
den kan dock ej tvinga min barm.
Men, måne, din strålglans jag prisar,
fast ej den i rodnad sig klär!
Din fattiga kärlek mig lisar:
den ger blott — och intet begär.
Jag gråtit i dagar och nätter
och offrat i solgudens spår;
men öde stå än mina slätter,
och aldrig de fingo sin vår.
De blomster, som prästerna ljögo,
det slogo i själen ej rot.
