Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Och strålarna lanslika flögo
och stungo med brännande hot.
Hur klippan och öknen må tigga,
de vinna af solen ej nåd;
de kala och tomma få ligga,
fördömda af himmelens råd …
Blott nejden, som ut blifvit korad
och föddes med mylla och frö,
blott den skall i blomning stå vårad
och doften mot skyarna strö.
Men, måne, du tröstande smeker
just klippan, som aldrig bar blom.
Din stråle med sandvågen leker,
som blef så på liljorna tom.
Se, hällarna lyckliga glimra,
det glittrar i ringaste grus!
Det trampade saligt ses skimra
en stund i förbarmade ljus.
Det arma, förvuxna, förbrända,
som blef utan styrka och hopp,
det dömda och evigt elända:
det vågar till dig skåda opp.
