Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
För dem, som ha intet att skänka,
som solen ock därför har glömt,
för dem dock du längtar att blänka,
för dem dock din strålskatt du tömt …
När blodet skall sluta att brinna,
jag offrar ej bön eller skri.
Till solgudens port vill jag hinna,
blott för att få gå den — förbi!
De utvaldas skara ej lockar,
de slafvar i sällhetens ok.
Jag trår till de värnlösa flockar,
som guden från ljusborgen vrok.
Då, måne, till dig vill jag draga,
som ofta jag sökte dig förr.
De hjälplösa, irrande svaga,
du drifver ej bort från din dörr.
Bland härjade höjder och dalar
min sköflade själ skall få ro.
Ditt lidandes frid mig hugsvalar
och reder mig salighetsbo.
Så skall du en himmel mig bygga,
och alla där rum skola få,
