Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Hvar dukat som stjärneglitter
i en vintergata satt,
och min vandring blef så bitter,
och min dag blef vinternatt.
Fåfängt höjdes mina händer,
och en tårad blick såg hän
emot lyckans varma länder,
där jag låg på mina knän.
Aldrig kom dock morgonljuset
med ett svar i purpur varm,
och mitt lif allt mer blef fruset,
och min väg allt mer blef arm.
Sippans rike dig blef gifvet,
rosens och förgätmigejs;
men en alpvärld vardt mig lifvet
med en fattig edelweiss.
Det är sångens gömda lilja,
som bland hårda öden gror.
Aldrig frosten kan oss skilja,
där i sångarns bröst hon bor.
