— 94 —
Alice förblef tyst; men hennes hjerta var häftigt skakadt.
”Ni säger mig icke hvarföre eder mor är så bedröfvad, sade Maria; som äfven skrattade, eller hvad som väckt hennes tankar på sin son Richard.”
— Ack! min Gud! det glömde jag bort. När Crofts hade rest, erinrade mamma sig, att min bror Richards kapten också hette Wentworth. Den stackarn hade skrifvit henne till, någon tid förrän han dog, att han tjenade under hans befäl. Hon har sökt upp hans bref som hon icke läst sedan, och nu har hon den öfvertygelsen att kapten Wentworth är densamme, som Richard nämt. Föreställ eder huru detta, då det åter påminte henne min bror, skulle förnya den smärta, som hans förlust hade väckt hos henne. Således vilja vi göra allt hvad vi kunne, för att skingra hennes sorgliga tankar, och du vet att harpa roar henne mycket mer än fortepiano; ser du der orsaken, hvarföre vi placerat den i vagnen. Detta sätt att trösta en mor,som begråter sin son, hade behagat Alice, om icke hon, just som fru Musgrove, kunnat säga till sig sjelf: Ack! det är han, det är visserligen han sjelf, och om hon intet förut vetat, att denne Richard icke förtjente att saknas. Denne yngling var ett elakt ämne i ordets hela bemärkelse, af hvilken man aldrig kunde göra något
