— 95 —
dugligt, och som just derföre skickades till sjös; han var slösare, dum, oböjlig, och man ansåg hans död som en lycka. När berättelsen derom kom till Upercross, fruktade man dagligen att få höra något värre: man brydde sig icke om honom före hans död, och man gjorde det icke eller mer efteråt, och att komma ihog honom vid en sådan omständighet, var verkligen mer än han förtjente: en mor har alltid tårar och saknad i beredskap för sina barn, de må förtjena det eller icke; kärleken i ett modershjerta har djupa rötter, de kunna aldrig uppryckas; men man må förlåta systrarna till denna broder, som endast kände honom genom sitt elaka uppförande, att de trodde det deras harpa skulle skingra modrens sorg, den de förmodade snart gå öfver. Dick Musgrove, så kallades han i barndomen, hade flere år varit till sjös, flyttande från det ena fartyget till det andra, så angelägne voro alla att blifva befriade ifrån honom; sex månader hade han varit under kapten Wentworths befäl, på fregatten Laconia; det var enda gången hans föräldrar fingo underrättelser direkt från honom; må hända ock den enda då han ej drefs dertill, för att begära penningar. Hans kapten fordrade af honom, att han skulle skrifva ett eller annat bref till dem, och, som han ej visste hvad han skulle säga, så talade han om sin chef och sina
