— 112 —
henne till, men hon hörde icke; en enda tanke sysselsatte henne. ”Jag har återsett honom, vi hafve varit tillsammans med hvarandra; det grufligaste ögonblicket är förbi, vi vänja oss vid dessa sammanträffningar, de komma att förnyas; vi komma äfven att tala vid hvarandra, men hvarom? om likgiltiga saker.” Alice ville icke sucka; men ovilkorligen undföll henne en så djup suck, att Maria, som vanligtvis aldrig märkte något, blef bestört deröfver. ”Hvad fattas dig då? Alice, sade hon, du är ej som du brukar vara. Tycker du att jag ser dålig ut? mår min son sämre än på morgonen? — Nej, min syster, sade Alice, men jag har en så våldsam hufvudvärk. — Du har lidit allt för mycket af händelsen med Calle; det går nog öfver. Hvad mig beträffar, behöfde jag att göra en lång promenad: Jag ångrar att jag icke följde med Henriette och Lovisa, som göra en lof i skogen, för att se på jagten; jag är säker om att det hade gjort mig godt; du, min goda syster, du hade bordt stanna qvar i Calles rum; han tycker så mycket om att du är hos honom! — Du kan ju hinna fatt dem, sade Alice.” Maria gick straxt. Alice sittande allena hos lilla Calle, som sof, hade god tid nog att betänka sin belägenhet och, om det var möjligt, lugna sina känslor. Mera än åtta år voro förflutna sedan deras förbindelse blifvit