— 120 —
När han talade, igenkände hon samma ljufva röst, samma glada, lifliga och älskvärda qvickhet. Vid Upercross var man fullkomligt okunnig i de ämnen, som angingo seglation och sjövetenskapen: man gjorde honom beständigt frågor, först den goda Modren, som begagnade denna utväg att omtala sin stackars Richard, på hvilken hon förut aldrig så mycket hade tänkt; sedan de begge unga flickorna, som icke sågo något annat än den förtjusande Kapten, och som, för att roa honom och draga till sig hans uppmärksamhet, icke upphörde att begära upplysningar huru man lefde ombord på ett skepp, och betygade deras förvåning deröfver, att de lefde der nästan såsom till lands. Dessa samtal gaf ämne till mycket skämt, som erinrade den stackars Alice den lyckliga tid, då hon var likaså okunnig, gjorde samma frågor, och erhöll detta ljufva svar: ”Jag hoppas, älskade Alice, en dag kunna visa er, att ett skepp kan vara en angenäm boning och sällhetens hemvist!” Hvar hade nu denna ljufva förhoppning tagit vägen? Hon afbröts i sina lyckliga erinringar af den goda Mamma Musgrove, som fattade hennes hand och tryckte den emellan sina: ”Jag ser, min bästa Alice, att ni tänker på min stackars Richard,
