— 123 —
från England, hade jag den lyckan att träffa en fransk fregatt, som jag fick lust att taga; jag förde den till Plymouth, och der väntade mig ett annat lyckskott; vi hade icke varit sex timmar i land, förrän en temligen stark vind blåste upp, som fortfor fyra dagar och fyra nätter, och som alldeles skulle ha söndersplittrat min stackars gamla Aspie, om vi hade varit i öppna sjön. Vårt möte med den stora nationen var bättre för oss: tjugufyra timmar senare, och jag hade stått i något tidningsblad som den tappre kapten Wentworth, omkommen med sitt skepp, fregatten Aspie, och jag vore i detta ögonblick alldeles glömd.”
En inre rysning öfverföll Alice, och om man betraktat henne, hade man icke undgått att se huru hon bleknade; men fröknarna Musgrove, som vågade yttra deras förskräckelse vid denna föreställning, gjorde det så lifligt och med så mycken värma, att de ensamt, ådrogo sig kaptens uppmärksamhet.
”Jag förmodar att det var vid detta tillfälle han fick Latonia, sade fru Musgrove sakta till miss Elliot, och kom tillsammans med min stackars Richard. Carl, min bästa Carl, sade hon till sin son, fråga kapten hvar han första gången råkade din bror.
