— 126 —
för mycken sann känslighet för att icke värdera moderskärleken, äfven då, när den är blind; och då han antagit en deltagande mine, satte han sig hos Fru Musgrove, och begynte ett samtal om hennes son, uti hvilket han undvek att tillintetgöra den tanke, som hon hade om sin stackars Richard, om hvilken han talade med sitt vanliga behag och sin godhet.
Han satt då på samma soffa som Alice, och endast skild från henne genom fru Musgrove, som sanningen att säga, just icke var någon så tunn skiljemur; hennes ofantliga fetma, hennes stora förnöjda ansigte, gjorde en fullkomlig kontrast. Hon kunde dölja sin förvirring bakom den goda mammas förmur, hvars veklagan öfver en sons öde, hvilken ingen hade brytt sig om, Kapten afhörde med en uppmärksamhet, för hvilken man borde hålla honom räkning. Visst är ingen öfverensstämmelse nödvändig emellan det fysiska och det moraliska; en tjock varelse har samma rättighet att yttra en djup smärta, som den, hvars skapnad är fin och behaglig; men man må vara skön eller icke, finnas likväl sällsamheter, hvilka förnuftet fåfängt bjuder till att försvara, hvilka den goda smaken icke kan fördraga, och hvilka alltid gifva ämne till löje; och fru Musgrove som oupphörligen skrattade åt allt, glädde
