— 133 —
Aftonen slutades som vanligt, med dans. Alice erbjöd sin tjenst, hvilken antogs; stundom fylldes hennes ögon af tårar; det fägnade henne att vara mekaniskt sysselsatt, hvarigenom hon undvek uppmärksamheten. Ungdomen var mycket glad, och Kapten Wentworth var ganska upplifvad; allt var beräknadt att elektrisera honom; han var föremålet för allmän attention, aktning och beredvillighet, man tänkte endast på honom, och de unga personerna täflade, hvem som skulle vara mest artig emot honom. Mamsellerna Hayter, kusinerna vi förr en gång nämt, deltogo äfven i den äran att söka behaga Kapten; Henriette och Lovisa voro så sysselsatta dermed, att den fullkomliga enighet, som rådde dem emellan, var nödvändig till förekommande af en afgjord rivalité: var det väl underligt om fåfängan besegrade den sköna Kapten, då han såg sig så förekommen, smickrad och beundrad?
Den, som mest älskade och beundrade honom, visade honom det icke; hon visste knappt sjelf att hennes fingrar rörde vid tangenterna på klaveret, och hon hörde icke ljudet, som hon helt mekaniskt frambringade. En gång tyckte hon, eller snarare gissade hon, att han såg på henne: Ack! tänkte hon, utan tvifvel söker han upptäcka några spår af det
