— 140 —
det blir en ny adel, och jag sätter just intet värde på dessa slags tittlar; men det vill likväl säga mer än att vara Fru Hayter.” Detta var just orsaken att Maria helst ville det skulle bli Henriette: förbindelsen med den ringa kusinen hade alltid starkt misshagat henne; hon bemötte alla af Hayters familj med högmod, och ansåg det för en verklig olycka att komma i närmare förbindelse med dem. ”Du vet sade hon, huru jag alltid tyckt att man borde skämmas att gifva Henriette åt Georg, som man redan är olycklig nog att hafva till slägtinge, utan att komma i ännu närmare beröring med denna familj; och då man betraktar, tillade hon i det hon upplyfte sitt hufvud, i hvilka ansedda förbindelser Musgroves ingått, så kan Henriette icke förverka deras anseende och gifva sin svägerska, sir Walter Elliots dotter, en svåger, för hvars namn hon skulle blygas. Hvad är han väl den der Georg Hayter? En Kyrkoherde på landet, son till en . . . .
— Son till min moster, inföll Carl, min köttsliga kusin, min vän, en förträfflig gosse, som skall blifva den bästa man i verlden, och som dessutom har goda utsigter till befordran i andliga ståndet, som kan erhålla ett biskopstift, och kanske stiga till den högsta presterliga värdighet: för öfrigt, är han icke äldsta sonen till en man, som äger en god
