— 9 —
synas sådan för alla dem, som så länge sett henne på samma ställe. Under tretton långa år hade hon varit värdinna vid bordet, sittande i högsätet med ett utseende af vigt och värdighet, som redan i hennes första ungdom gaf henne anseende af en äldre person; beslutande, antagande allt, bannande, afskedande tjenstfolket som henne godt syntes; begagnande efter behag en vagn med sitt spann, i hvilken hon satt bredvid lady Russel; följande henne oupphörligt i salongerna och på visiter hos grannarna; börjande alla baler i grefskapet med samma slags glans, samma slags steg, och i tretton höstar hade hon rest med sin far till London for att i stora verlden fördrifva de långa vinteraftnarna. Med bedröfvelse räknade Elisabeth efter huru ofta hon rest fram och tillbaka utan annan erfarenhet än ombyte af luft, utan ringaste förändring i sitt öde eller till sitt utseende. Denna räkning väckte hennes upmärksamhet på sin ålder och visade henne det annalkande fiendtellga trettiotalet. Wisserligen tillfridsställde det henne mycket att ännu vara likaså skön som nånsin; men hon såg den farliga tidpunkt närma sig, då lifligheten förlorar sig och skönheten förgår. Det hade ej varit henne emot att se ett gammalt baronligt namn stå bredvid hennes i sir Walters favoritbok, hvilken hon i sin ungdom också läste med mycket nöje, men hvilken hon nu började att finna tråkig. Hennes egen födelsedag och hennes systers
