— 148 —
henne till den grad att hon knappt förmådde säga: Gå bort Walter, gå härifrån, du gör mig illa; jag är mycket ond på dig. Gå då din väg, Walter, ropade Georg Hayter; hvarföre gör du intet som man befaller dig? Gå, lemna din moster i fred; kom till din kusin Georg.
— Jag vill icke gå till Kusin Georg, sade den lilla gossen, jag är bra här.” Den stackars mostren var nödsakad att lägga sig på knä och bjöd förgäfves till att åtskilja hans små sammanknäppta händer, med hvilka han nästan qväfde henne, då hon i en hast fann sig befriad ifrån honom: någon hade med våld slitit honom derifrån, och barnet stod på golfvet, innan hon blef varse Kapten Wentworth, som kommit att hjelpa henne.
Hennes känslor, då hon såg honom bredvid sig, betog henne all förmåga att tacka honom; hon lutade sig öfver lilla Calle, för att dölja sin rörelse: den godhet med hvilken han hade befriat henne ifrån den lilla vildbasaren, den tystnad han bibehållit under detta uppträde, öfvertygade henne, att han icke eller ville höra hennes tacksägelser. Wentworth sprang med det lilla barnet, som ville slå honom med knytnäfven; de gjorde begge två ett sådant väsende, att om hon också velat säga några ord, hade han ej kunnat höra dem. Dessa serskildta händelser
