— 10 —
bröllopsdag, hade blifvit henne odrägliga. När hennes far efter sin dagliga lektyr, lemnade boken uppslagen på bordet, så skyndade Elisabeth sig att slå ihop den och sköt bort den med harm och missnöje. En omständighet bidrog äfven att öka hennes afsky för boken, nemligen det som hennes far hade skrifvit vid slutet af den artikel som angick familjen, närmaste arfvingen Wiljam Elliot &c. &c., skar henne med skäl i hjertat. Allt ifrån hennes första ungdom hade man väckt den tankan hos henne, att i händelse hon ej fick någon bror, skulle den arftagaren, hvilken familje-godset borde tillfalla, med tiden blifva hennes man, och sir Walter försäkrade att det icke kunde vara annorlunda; han kände väl icke den unge mannen, men det var nog att han hette Elliot, och att han skulle ärfva Kellinch-Hall; han måste i följd deraf vara fullkomlig, och detta parti det bäst passande för hans tillbedjansvärda Elisabeth.
Kort efter lady Elliots död upsökte sir Walter denna slägtinge, som då hade fyllt tjugo år; ehuru hans besök och artigheter temmeligen kallt emottogos, fördubblade han dem och tillskref sir Wiljams ungdom och blygsamhet denna köld; och under en af sina utflygter till London, (Elisabeth var då i hela blomman af sin skönhet,) trugade han nästan sin unge slägtinge, som studerade Lagfarenheten, att komma och beundra sin sköna kusin, öfvertygad
