— 154 —
begagnade sig af tillfället, som en smal gångstig erbjöd henne, der två ej kunde gå i bredd, för att skilja sig ifrån Henriette, och blifva efter med sin svåger och syster. Denna promenad var ej så alldeles utan nöje för henne; hon tyckte om att hafva kroppsrörelse, och att gå långa vägar; väderleken var angenäm; ännu hade man en ganska skön höstdag och besvärades icke af värma, solen tycktes liksom leende bjuda den vackra årstiden ett stilla farväl; dess strålar skimrade på de gulnade bladen och den upplysta häcken. Alice erinrade sig några skaldestycken öfver hösten, denna årstid, som onekligen har ett eget inflytande på snillet, smaken och känslan, och som, kanske, mer än våren har gifvit hvarje namnkunnig poet ämne till de charmantaste beskrifningar, der allt andas den ljufvaste melankoli. Man närmade sig till hvarandra; utan att vilja det; hon hörde Kaptens och de begge systrarnas samtal, men kunde ej upptäcka något som var anmärkningsvärdt; de talade som ungt folk vanligtvis bruka tala, då de söka att behaga hvarandra, och som gläda sig åt att vara tillsammans. Wentworth tycktes den dagen vara mycket mera sysselsatt med Lovisa än med Henriette, och visserligen bemödade hon sig mer om att fästa hans uppmärksamhet än systren. Henriette var temligen alfvarsam, och
