— 161 —
— Till lycka för er syster, var ni ståndaktig, och jag lyckönskar er. Efter hvad jag nu hört af er och hvad mina egna ögon bekräftat, vill jag icke lotsa vara okunnig om det jag bordt så lätt se. Hela hennes lefnads ve eller sällhet, och hans, som intresserar henne, fordrade detta steg; och då det gäller saker af sådan vigt, då man ser sig försatt i omständigheter, som fordra mod, ståndaktighet, viljans kraft, så bör man icke så lätt gifva efter för andras tänkesätt, för barnsliga afsigter och fremmande inflytelser. Edert hjerta är ett älskvärdt och ljuft ting; men jag ser med nöje att eder karakter är mera bestämd och afgörande; om ni vid hennes sällhet och uppförande fäster det värde hon förtjenar, så bjud till, att så mycket möjligt är ingifva henne denna ädla ståndaktighet: en obeslutsam och svag karakter, som ger vika för andras inflytande, är den högsta af alla olyckor; man kan aldrig lita på något hos sådane menniskor; intet intryck, ingen känsla kan äga bestånd: i dag älskar man er, man svär en evig beständighet; i morgon kommer en så kallad vän och öfvertygar er, att det är en dårskap, och utan motstånd rättar ni er efter hennes tanke. Nej, nej, endast ståndaktighet kan förvissa om sällhet.” Och utan att störas plockade han en rätt vacker nöt ifrån en gren, under hvilken de suto;
