— 167 —
fram till gärdesgården, sågo de Amiralens phaeton. Herr och Fru Croft hade fulländat deras öfverenskomna promenad, och reste nu tillbaka till Kellinch-Hall: de stannade, och då de hörde hvilken väg fotgångarne hade tillryggalagt, erbjödo de en plats åt den af fruntimmerna, som var mest trött; det besparade henne mer än en fjerdingsväg, och de skulle i alla fall förbi Upercross. Deras bjudning antogs icke; de unga damerna, som hellre gingo arm i arm med sina älskare, voro icke trötta; Maria fann sig mankerad, då de icke gjorde denna proposition serskildt till henne: Jag, som är gift, och som har en så klen helsa! tänkte hon med sin vanliga sjelfkärlek: Och likväl öfverensstämde det icke med hvad Lovisa kallade Elliotska högmodet, att sitta sjelf tredje uti en liten phateon, dragen af en häst. Alice hade gerna stigit upp i den, men hon ville icke lemna sin syster, hvilken hon såg färdig att få ett anfall af sin nerfsvaghet. De fortsatte således alla den lilla vägen, och passerade gärdesgården på motsatta sidan.
Amiralen hade lyftat upp piskan för att mana på hästen, när Kapten Wentworth hoppade öfver häcken, för att tala vid sin syster, och det han sade henne
