— 170 —
nästan endast med gester. De hade rest halfva vägen utan att hon kunnat säga hvarom hennes reskamrater hade talat. Då hon vaknade ur sina drömmar, fann hon, att ett och samma föremål sysselsatte dem alla tre; de talade om Fredrik.
”Visserligen tänker han väl gifva dig en af dessa unga flickor till svägerska, Sofi, sade Amiralen; hvilkendera råder ni till, miss Elliot? och du, Sofi, föredrager du någondera af dem?”
De äro goda flickor, sade Fru Croft med en lugn ton.
Miss Elliot begrep af detta svar, att hon intet fann dem serdeles älskvärda, och att hon tyckte att hennes bror kunde få något bättre: hon tillade: ”Det är en ganska aktningsvärd slägt; man kan icke vara förenad med bättre menniskor. . . . Min bästa Amiral, akta dig för den der pålen, vi köra omkull; akta dig!”
Amiralen lemnade henne tömmarna, hon handterade dem med mycken försigtighet, för att undvika de djupa spåren. Alice smålog åt deras sätt att köra, som hon inbillade sig var en tafla af deras lefnad. Amiralen tycktes i början vara den som styrde; men vid den ringaste svårighet som mötte, lät han föra sig af sin fru, och fann sig väl deraf.
