— 12 —
tyckte han sig, som familjens hufvudman, bordt blifva rådfrågad, i synnerhet som han offenteligen hade tagit den unge mannen under sitt beskydd. ”Man har tvenne gånger sett oss tillsammans i parken, sade han, och en gång vid portiken i underhuset; man skall ju tro att jag gillar denna ovärdiga förbindelse.” Han gaf tillkänna sin förtrytelse, men den nygifte mannen brydde sig alls icke derom; hvarken svarade han derpå, eller ursäktade han sig, och bevisade genom sin fullkomliga glömska af familjen på Kellinch-Hall, att han sjelf önskade vara glömd af den. Sir Walter hedrade honom icke vidare med sin hågkomst, och all gemenskap dem emellan upphörde; men Elisabeth kunde icke så alldeles förgäta honom; ännu flere år efteråt kunde hon icke tänka på denna otacksamma kusin utan en häftig känsla af vrede. Han var den enda karl, för hvilken hennes iskalla hjerta hade känt någon rörelse; han var den som i alla afseenden anstod henne bäst; genom detta äktenskap hade hon fått bibehålla det sköna namnet Elliot, och enväldet öfver Kellinch-Hall, tvenne förmåner som hennes far hade vänjt henne värdera högre än allt annat: hon kunde således icke undertrycka sina suckar, och harmsen kastade hon, den redan ofta omnämde boken ifrån sig, då hon såg denna strof af sin fars hand: blifvande arftagaren Wiljam Elliot, son till den andra Walter Elliot, gift d . . . med . . . . Denna paragraf
