— 180 —
till vexten, och hans anletsdrag mindre starka. Hans utseende svarade emot det begrepp man hade gjort sig om honom, det var sådant, som man vanligen målar en romanhjelte; hans anletsdrag voro behaglige, hans stora blå ögon, oftast nedslagna, uttryckte den högsta melankoli, hans mun var vacker, men intet leende kom öfver hans läppar. Han helsade artigt och med behag, men deltog icke i samtalet; han var just hvad man borde vara, då man genomgått en våldsam och djup smärta.
Kapten Harvill, som, ehuru han stod långt efter Wentworth i anseende till snillet och skönheten, hade en gentlemans ton och hållning, en ädel enkelhet förenad med värma och ett förbindande sätt. Herr Harvill, ehuru med någon mindre verldskännedom, var lika lifligt anlägen att bevisa sin välvilja. Deras älskade Wentworths vänner blefvo alla deras egna; de ålade dem med hjertats hela förtrolighet, att spisa middag hos dem. Den måltid, som redan var beställd på värdshuset, var nu ett godt skäl att ej sätta dem i detta bryderi: de gåfvo efter, men förebrådde vännen Wentworth, att han fört sitt sällskap till någon annan i Lyme än till sin vän Harvill. Det låg i deras sätt så mycken uppriktighet och hjertlighet, en så redlig och liflig tillgifvenhet för Wentworth, en grad af gästfrihet som är så
