— 181 —
sällsynt nu för tiden, och som återförde minnet till de gamla patriarkerne, att Alice var förtjust deraf. Hennes sinnen upplifvades; det förekom henne som hon vore ibland gamla vänner, hvilka hon alltid älskat. Huru skulle icke de äfven hafva älskat deras kära Wentworths följeslagerska genom lifvet, tänkte hon, och huru skola de icke älska henne! tillade hon och kastade en blick på Lovisa; vid hvilken Fredrik sakta talade. Den arma Alice hade ganska svårt att dölja sitt hjertas rörelse, och att återhålla tårarna, som framträngde ur hennes ögon. Man måste likväl tillbringa några minuter hos deras nya vänner: rummen voro så små, att endast den önskan att få se dem hos sig, gjorde det tänkbart. Sjelfva Alice förvånades i början deröfver; men denna känsla utbyttes snart emot den af beundran öfver de snillrika medel, som kapten Harvill användt, för att så mycket möjligt var draga den mesta fördel af en så inskränkt boningsplats och göra den fullkomligt beqväm, med iakttagande af allt som utestängde köld och blåst från dörrar och fönster. Älskare af natural-historien, hade han under sina resor samlat åtskilliga sällsynta trädslag, och som, väl bearbetade, utgjorde ganska prydliga möbler. Han hade dessutom en skön snäcksamling arrangerad med en förträfflig smak, hvilket mycket roade Alice; det var frukter af hans resor, lönen
