— 184 —
förstå, att hon deruti var alltid något efter; deras sätt att vara utvisade derigenom en fullkomlig likgiltighet, som å ena sidan var ganska naturlig och så väl spelt å den andra, att det nästan såg ut som de aldrig hade kändt hvarandra.
Natten var för mörk för att möjligtvis kunna återvända till kapten Harvills hus, dit ingången var temligen svår; men kapten hade lofvat dem ett besök emot afton; han kom, åtföljd af sin intressanta och sorgsna vän. Detta var dem alldeles oväntadt; ty de hade alla anmärkt att han såg nedslagen och missnöjd ut bland fremmande. Förmodligen var det hans vanliga sätt, som ej hindrade honom att göra sin älskade Wentworths vänner ett besök; men då den första komplimangen var gjord, inföll han åter i sin dystra melankoli, och deltog icke i den allmänna glädjen. Under kapten Wentworths och Harvills samtal, erinrade de hvarandra tusende anekdoter från den tiden de voro tillsammans på sjön, hvilket sysselsatte och roade fruntimmerna, och i synnerhet Lovisa, som hade en afgjord smak för hafvet och vistandet på ett fartyg. Alice, tröttad af hennes öfverdrifna förtjusning, till hvilken hon alltförväl förstod anledningen, och som hon satt bredvid Bentick, förmådde överensstämmelsen i deras sorgliga öden henne att tilltala honom, och nästan
