— 185 —
tvingade honom att göra hennes bekantskap. Han var i början ganska sluten och besvarade hennes artighet endast med några höfliga enstafviga ord; men Alices förbindande utseende, hennes ljufva röst och hennes tal, verkade slutligen, och han gaf Alice ersättning för den köld han i början visade henne. Bentick blef småningom förtroligare, han talade mera, han tycktes med nöje af höra hvad denna älskvärda varelse sade honom; han svarade derpå och ett intressant samtal uppstod emellan dem angående litteraturen. Ingendera hade på längre tid haft tillfälle att tala med någon, som hade smak derföre; de öfverensstämde i åtskilliga fall, i synnerhet rörande poesien, den Alice älskade, dock icke så som kapten Bentick, hvilken gjorde det med passion; han talade med mycken värma och liflighet om den rikedom som öfverflödade i de namnkunniga och moderna poeternes skrifter, ibland andra Scotts och Byrons, då han jemförde dem, och forskade hvilket af deras alster miss Elliot mest tyckte om. Marmion, Sjöfröken, Giaourn, Corinths belägring m. fl. blefvo analyserade och ett föremål för en liflig undersökning; Bentick kunde dem nästan utantill; han uppläste ur minnet flere sidor, beundrade vexelvis Scotts ljufva känslofullhet och hans förtjusande beskrifningar öfver naturen, och med än mer hänryckning och en upprörd röst dem han gjorde öfver ett
