— 187 —
intryck, och farligt för den, som har ett verkligt lidande. Bentick tänkte i tysthet på hvad Alice sade; men hans blick vittnade att, långt ifrån att bedröfva honom, behagade honom snarare denna allusion på hans belägenhet, hon uppmuntrades derigenom att fortfara, och då hon insåg att hon kunde öfvertyga honom, ålade hon honom att ibland läsa en god prosa, och att sålunda återkomma till det verkliga, som allenast kan lindra lifvets qval. På hans uttryckliga begäran, anviste hon honom några författare i moralen, utmärkte för deras gudsfruktan, några samlingar af gamle historieskrifvare, eller store mäns lefverne, hvilka haft sin dryga del af lidelser och burit dem med ståndaktighet och värdighet, med ett ord, allt sådant som knnde höja och styrka en ung mans nedslagna sinne, och gifva honom de bästa föreskrifter och de värdigaste efterdömen af verldslig och andelig undergifvenhet.
Den unga Bentick afhörde henne med uppmärksamhet, syntes tacksam för det deltagande hon visade honom, och ehuru hans rörelse på hufvudet och en djup suck sade henne, att han icke trodde att läsning kunde utplåna en sådan sorg som hans, antecknade han de arbeten som hon föreslagit honom, lofvade henne att skaffa sig dem och att läsa dem.
Då aftonen var förliden, och hvar och en gått
