— 193 —
betjent, och att han bodde i samma värdshus som de. Denna andra sammanträffning, lika hastig som den första, hade kunnat bevisa henne, om hon varit mindre blygsam, att hon ganska mycket behagade den okände, som syntes vara en man af stånd. Denna gång hörde hon hans röst; han ursäktade sig ganska artigt deröfver, att han gått henne för nära. Han tycktes vara omkring trettio år; och ehuru han icke kunde jemföras med Wentworth, var han rätt artig. Man vill påstå att den minst fåfänga qvinna, Likväl alltid märker hvad intryck hon gör, och är det gynnande för henne, håller hon den, som erfar det, räkning derföre: utan att för sig sjelf kunna reda orsaken till sin önskan, hade Alice åtminstone velat veta hans namn, och visserligen var denna önskan ömsesidig.
Frukosten var nästan slutad, då man hörde en vagn rulla förbi, den första de hade hört, sedan de kommit till Lyme; de sprungo till fönstret; det var en ganska elegant karickel, den var tom, körde fram till byggningen och vände vid porten; det var således någon som skulle resa; kusken var sorgklädd. Vid ordet karickel, uppsteg Carl, som setat vid bordet, för att jemföra den med sin. Den sorgklädde betjenten väckte Alices nyfikenhet; de unga Musgroves
