— 195 —
”Elliot!” upprepade Maria ännu en gång. Det måtte säkert vara vår kusin, Alice? arfvingen till Kellinch-Hall; visst var det han; hvad menar du Carl? Det kan icke vara någon annan än han? Ung, skön och rik! se der många förmåner. Det är ju märkvärdigt att bo i samma hus som vår kusin Elliot, och icke se honom? Säg mig, sade hon, då hon vände sig till källarmästaren, har ej hans betjent berättat att han var beslägtad med familjen Elliot till Kellinch-Hall?
Nej, min Fru; han sade endast att hans herre var ganska rik, och skulle med tiden blifva baronet. Så der träffar man ibland ganska lyckliga menniskor.
Nå väl! hvad sade jag eder? Arfvinge till sir Walter Elliot, baronet; jag var viss derpå: det är en sak som det der slags folket äro angelägna att utsprida. Men, Alice, tycker du icke att detta sammanträffande är ganska besynnerligt? Om han ändock hade vetat att vi voro här, om han hade kunnat presentera sig för sina kusiner, för sir Walter Elliots döttrar! Du har gått honom nära förbi, Alice; jag tror till och med att han helsade på dig; ty jag vet icke huru det kommer till att du alltid är så lycklig, och aldrig jag: tycker du att han var lik vår slägt? I detsamma han reste, såg jag på hans hästar, som, sannerligen äro sköna kreatur. Den unge mannen
