— 196 —
tycktes mig på det hela, likna Elliotska familjen. Jag begriper icke att ej vapnet på vagnsdörren frapperade mig; men du Carl, du betraktade karikeln, och du skulle ej se det? Din hustrus vapen, Elliotska vapnet! det borde du genast hafva sett. Jag kommer nu ihåg att öfverrocken hängde på vagnsdörren och skymde bort vapnet, annars hade jag nog upptäckt både det och livriet; men hvarföre skall det der folket bära sorgdrägt? Se bara, om jag icke är född till beständiga motgångar.”
Maria hade aldrig nånsin talat så länge; hon tystnade, ty hon var andtruten. Wentworth sade henne att alla dessa omständigheter nogsamt bevisade, att det icke var försynens mening att hon skulle känna sin kusin.
”Du vet dessutom, min syster, sade Alice till Maria, att min far redan för flera år sedan hade någon anledning att beklaga sig öfver herr Elliot; att, ehuru ofta bjuden till Kellinch-Hall, kom han aldrig dit; att han vid alla tillfällen åsidosatte den aktning han var skyldig familjens hufvudman, och att en presentation för slägtingar, hvilka han så litet önskade känna, hade satt oss i verklig förlägenhet!” Emellertid var Alice icke missnöjd öfver att hon fått tillfälle se denne kusin, och att öfvertyga sig om att
