— 197 —
den blifvande ägaren till Kellinch-Hall förde sig an som han borde, som en förståndig och klok man; men hon nämde ej något om, då hon andra gången träffade herr Elliot på tröskeln. Maria, som knappt kunde förlåta henne att hon gått bredvid honom på deras promenad, skulle förtörnats mera att hon varit honom än närmare, och att han äfven hade tilltalat henne, då hon icke en gång fått se honom: detta lilla möte förblef således en hemlighet. ”Jag tycker, Alice, sade Maria, att du genast bor skrifva till Bath, antingen till min far eller till Elisabeth, att vi sett herr Elliot; jag tycker det vore nödvändigt att underrätta dem derom. Om du ej skrifver snart, så gör väl jag det.”
Alice undvek att gifva bestämdt svar; hon ansåg det vara ganska onödigt att berätta sin far huru de träffats, då det varit utan några följder; hon valde hellre att icke nämna något derom: under flere års tid hade hon sett att deras slägtinges namn aldrig varit i fråga, utan att det högligen uppretat sir Walter, och väckt mycken bitterhet hos Elisabeth; hon förstod anledningen dertill, och ville bespara dem en plågsam sinnesrörelse: hon befarade icke att Maria tog till pennan; att få ett bref ifrån henne, var ganska sällsynt, och då hon hade något att skrifva, anförtrodde hon det alltid åt Alice.
