— 198 —
Harvill och Bentick kommo, enligt deras löfte, att hemta sina vänner, för att bese staden Lyme. Maria skulle om en timma återresa till Upercross; de beslöto att sluta sin promenad vid vägen, som gick upp till herrgården, och att skicka sina equipager dit förut, för att in i sista stunden kunna vara tillsammans.
Kapten Bentick erbjöd miss Elliot sin arm. Föregående aftonens samtal förnyades; de talade vidare om sir Walter Scott och lord Byron; och som nästan aldrig tvenne personer tänka lika, blef undersökningarne lifliga, och ett ögonblick derefter, då hon af någon händelse lemnat herr Benticks arm, kom kapten Harvill till henne. ”Miss Elliot,” sade han, ”ni har gjort en god gerning, då ni förmått den stackars unge mannen att tala; jag önskade att han ofta kunde hafva edert sällskap. Ensligheten underhåller hans mjeltsjuka; han behöfde förströelse; men hvad skall man göra? vi kunne icke åtskiljas.
Jag inser det, svarade Alice; men ni vet att tiden har en egen kraft att lindra våra sorger; ännu kan eder vän icke dömma derom; hans förlust är alltför ny.
Ack! ja, sade Harvill med en djup suck, den timmade i sistledne Juni månad. Hvilken sorg! . . . . Stackars Fanny! . . . .
