— 200 —
förmå den olycklige James att öfverlefva sin älskarinna; han återförde honom hem till oss, och ni kan föreställa er vår tacksamhet, miss Elliot, och huru kär han blef för oss. Måtte han snart ernå den lön hans dygder förtjena! måtte Himmelen bevara föremålet för hans kärlek!” Och en blick han kastade på Lovisa, som gick förut med Wentworth, sade att han trodde sig känna det. Alice delade alla den gode kapten Harvills känslor, och, som hon såg att minnet af hans systers död, hade oändligen upprört honom, ombytte hon samtalsämne, Misstriss Harvill närmade sig till dem, hon fruktade att en längre promenad skulle uttrötta hennes man, och hon kom för att bedja honom stiga in då de voro så nära huset. De kommo alla öfverens att, då de hade följt Harvills hem, skulle de vända om och promenera omkring den vackra bryggan, som så förtjust dem föregående aftonen. Man såg på allas klockor; den utsatta restimmen var inne; men Lovisa försäkrade att en fjerdedels timma skulle ingenting betyda för återresan till Upercross; och, med sin vanliga bestämdhet beslöt hon, att sedan de tagit farväl af Harvills, skulle de återkomma att taga afsked af det behagliga cobb. Efter de vanliga afskedskomplimenterna, tacksägelser, bjudningar och löften att åter råkas, skiljdes Musgroves, Fredrik och Alice med saknad ifrån
