— 201 —
herr och fru Harvill; och, åtföljde af den bedröfvade Bentick, som ville vara med dem i det längsta, kommo de till bryggan. Bentick, som ännu var tillsammans med Alice, upprepade för henne några sköna stycken ur lord Byron, öfver det ödsliga hafvet, och visade henne det sanna i poëtens tafla. Hon lemnade honom hela sin uppmärksamhet, då en obehaglig händelse afbröt dem.
Som det blåste för starkt längst ut på bryggan, kommo de öfverens att gå längre ner, dit några trappsteg ledde; man gick sakta utföre dem, undantagande Lovisa, som valde en kortare väg, och bad kapten Wentworth, som var nere, hjelpa henne att äfven komma dit. Lätt, fri och dristig, tyckte hon mycket om att hoppa; det var för henne en ganska angenäm känsla, att ett ögonblick kunna liksom sväfva i luften: under alla deras promenader, hade hon på samma sätt, med mycket behag stigit öfver gärdesgårdarne, hvilket alltid förskaffade henne en artig kompliment af kapten. Likväl ville han denna gången hindra henne från detta infall, af fruktan för den hårda marken; men hon envisades, räckte ut begge händerna; Fredrik fattade dem, hon kastar sig och kommer lyckligtvis på begge fötterna. För att bevisa att hon icke skadat sig, stiger hon ledigt trappstegen uppföre och ropar: Det är förtjusande!
