— 203 —
Kan man icke få någon hjelp! ropade Wentworth: dessa orden, de första som yttrades vid detta sorgliga uppträde, uttrycktes med så mycken förtviflan, att det tycktes som hans egna krafter voro nära att öfvergifva honom. ”Gå, sade Alice, gå till honom; gå för Guds skull herr Bentick; jag kan stödja Henriette, lemna mig, gå till er vän; kanske är ännu icke allt hopp förloradt i anseende till den stackars Lovisa; gnid hennes händer, hennes tinningar; se här en flaska luktvatten; gå, gå.” Hon satte sig på trappstegen, och lutade Henriette till sig.
Bentick hörsammade, och Carl som fått tillfälle att slippa sin hustru, följde med till Lovisa; de uppreste henne och buro henne mellan sig. Allt, hvad Alice hade föreskrifvit, användes, men förgäfves, man såg icke tecken till lif: en lindrig rodnad på tinningarna väckte fruktan att hon hade stött detta ömtåliga ställe emot en sten på marken. Kapten Wentworth som ej längre förmådde åskåda denna bedröfliga scene, lutade hufvudet emot muren, och utropade med förtviflan: ”O Gud! Gud! hennes far, hennes mor, skola icke öfverlefva det; jag skall gifva dem döden! Hennes syster äfven,” sade han, och kastade en blick på Henriette, som understöddes af Alice.
”En fältskär, ropade den sistnämda, man måste anskaffa en fältskär.” Detta ord tycktes väcka
