— 207 —
prisad! inneburo något som Alice aldrig kunde förgäta; hon såg honom sedermera sitta vid ett bord, med armarna i kors, ansigtet gömdt, liksom han kände sådana plågor, som öfverstego hans krafter och som han bjöd till att stilla under bön och betraktelser. Vid Lovisas fall hade ingen af hennes lemmar blifvit skadade; sedan hon vaknat ur sin dvala, fruktade fältskären ett ögonblick för ryggknotan, men det var endast hufvudet som hade lidit.
Det blef nu högst nödvändigt att fatta ett beslut, för att bereda herr och fru Musgrove på denna olyckshändelse och bespara dem en alltför häftig sinnesrörelse vid det afgörande ögonblicket; man kunde nu ömsesidigt råda hvarandra. Oaktadt farhågan att besvära Harvills behålla den sjuka hos sig, fanns det dock icke något annat parti; hon var ur stånd att kunna transporteras. Dessa goda vänner förekommo alla inkast; de hade anordnat allt innan man hunnit tänka derpå. Kapten Bentick afstod sitt rum åt Lovisa, och låg på värdshuset. Det enda, hvaröfver fru Harvill blef ledsen, var att hon icke kunde herbergera alla; emellertid föll hon på den idéen att lägga barnen i upp-passerskornas rum, och fick derigenom tillfälle att behålla de begge fruntimren qvar, om de önskade det; ville de ej samtycka dertill, så
