— 210 —
tillika med eder fru, som säkert vill hem till sina barn; någon måste likväl stanna qvar för att biträda fru Harvill att sköta Lovisa. En person är nog: om Alice ville blifva qvar? Hon är så god, så saktmodig och så verksam! Ingen är skickligare och passar bättre; man måste bedja henne derom.”
Hon stannade ett ögonblick för att njuta af den sällheten att höra Wentworth än en gång kalla henne Alice och hålla loftal öfver henne; de andra begge tyckte att han hade rätt. Hon steg in, det var Wentworth som mötte henne.
Ni samtycker ju att stanna qvar, jag är öfvertygad derom; är det icke så Al . . . ., är det icke så, miss Elliot, ni blir qvar, ni har omsorg om den stackars Lovisa? Jag . . . . vi bedje er alla derom.” Han talade ur en förtrolig ton och med en känsla som tycktes återkalla det förflutna. Alice rodnade; då tystnade Wentworth och vände sig bort. Alice bemödade sig att återvinna sin fattning, och sade att hon haft samma tanke, och önskade att man tillät henne det; en bädd på golfvet bredvid Lovisa vore nog för henne, om fru Harvill ville antaga henne till hjelp. Den sistnämda syntes förtjust deröfver, och allt tycktes vara öfverenskommet, då Wentworth fick en annan idée. Ehuru förmånligt det väl
